Det där med mat

Jag blir så led på mig själv när jag inte skriver blogg, men samtidigt känns det så onödigt att skriva om vad jag gjort på dagarna, speciellt när jag inte gjort något speciellt vettigt. Sedan sist har jag alltså åkt tillbaka till Åbo, labbat några dagar och gått i skola.

Jag har även gått tillbaka till att bo själv. Inte för att Melina och jag bråkar och måste bo på olika platser, som man ibland kunde tro, utan för att Melina vikarierar där hemma uppe i Österbotten.

Detta betyder då några saker, dels behöver jag inte hålla lika bra ordning. Jag behöver inte diska och städa så ofta. Men detta betyder också att jag måste laga mat för mig själv åt mig själv. Och alla som känner mig, vet att jag inte kan laga mat.

Jag kan inte laga mat, för jag har aldrig behövt laga mat, jag har aldrig lärt mig att laga mat.

Hemma hos oss när jag var liten var det alltid pappa som fixade maten, dessutom är jag minst i familjen, så det föll aldrig på mig att fixa mat till mina syskon. Det vill säga, jag behövde aldrig lära mig att laga mat.

Jag ogillade huslig ekonomi i högstadiet och valde det aldrig som tillval.

Första året när jag flyttade till Åbo testade jag fixa några måltider, men det var måltider jag inte fixade på nytt. Det blev ätligt, men inte gott. Jag klarade mig ett helt år. Sedan flyttade jag in med Melina, och hon tyckte tydligen om att laga mat. Så där lämnade det då igen.

I två år har jag önskat mig en kokbok till både jul och födelsedagspresent, men nej. Tydligen ska jag inte lära mig matlagning.

Förr har jag alltid nöjt mig med mikromat, färdiglagad mat att lägga i ugnen. Men efter en incident för ett par veckor sedan, så äter jag inte mikromat mera. Det vill säga, det är bara att fixa mat åt mig själv nu.

Så, om ni har tips på enkel och helst billig mat, hojta till här i en kommentar, så kanske jag överlever denna november månad.

Nu ni

Nu ni, mina damer och herrar, nu blir det ändring i mitt mående, förhoppningsvis. Idag har jag besökt läkaren och fick inofficiellt diagnoserna mild depression och svåra sömnsvårigheter. Som om inte jag har vetat det länge. Men det känns skönt att få det svart på vitt och få hjälp innan det blir värre.

Från och med idag börjar jag äta två olika mediciner, medicin mot sömnsvårigheter i cirka två månader och en humörstabiliserande medicin. Jag hoppas verkligen jag börjar må bättre.

Så, en uppdatering här på fredagskvällen.

Damon

”What difference does it make? In the end, when you lose somebody, every candle, every prayer is not going to make up for the fact that the only thing that you have left is a hole in your life where that somebody that you cared about used to be. And a rock with a birthdate carved into it that I’m pretty sure is wrong. So, thanks friend. Thanks for leaving me here to babysit.”

Mr. Damon Salvatore

för bra citat för att ignorera.

Hem-hem

Startade hem-hem med tåget för ganska precis en minut sedan. Jag ska hem nu från tisdag till söndag på vad jag kallar psyk-rehab. Jag kommer att skriva arbeten, men jag kommer att prioritera hur jag sover. Jag ska faktiskt försöka sova.

För inatt, om man kan kalla det natt, så tittade jag sista gången på klockan 5.05, usch usch usch.

Ett psyk-rehab låter för mig en bra idé. Just nu. Men det började inte så bra, steg upp elva, duschade klart till kvart över elva. Packade till tjugo före tolv, fönade håret till tio före tolv, packade det sista till och klädde på mig 10 över tolv, 12.18 satt jag på bussen till tågstationen, med ett skrikande barn.

Jag hade tänkt stiga upp 10, då hade jag hunnit med allt, och förhoppningsvis inte glömt något. Nu har jag redan kommit på två saker som jag glömt, inte hela världen, men det är något jag hade behövt.

Jag packade iallafall ner vinterjackan, så nu är jag beredd på snö och kyla. Jag vill ha snö och kyla. Jag blir lite besviken om snön och kylan uteblir, för nu ska det bli vinter. Om en vecka är det faktiskt november. Och snön, den borde ju komma i oktober.

Träning

Nytränad och nyduschad ligger jag i sängen och väntar på sömnen, återigen. Just nu är jag så trött, så det känns som om jag kunde somna ifall jag försökte. Men det skulle inte vara första gången det blir fel.

Träningarna var superba, äntligen blev det lite tackling igen, full utrustning och mycket känslor som ville ut. Det var en tung och jobbig, men så rolig träning. Äntligen var vi också lite flera på träning än vad vi brukar vara. Snart är vi väl så många så vi kan köra spel på träning.

Annars, så bestämde jag mig idag att försöka dra ner på film och tv-tittandet, eftersom det kan vara en stor orsak till  varför det är så svårt att sova. Dessutom försöker spendera så lite tid som möjligt i sängen, det är där jag ska sova.

Jag har idag som exempel endast sett på två avsnitt av olika serier och endast varit i sängen en timme ”imorse” efter att jag vaknade. Jag hoppas detta hjälper lite tills jag åker hem på psyk-rehab.

Hur går det?

Det känns som om det är dags att berätta nu, berätta hur det egentligen står till. Jag har aldrig varit en person som gillat att prata om mina känslor, kalla mig finländsk, men det är så jag alltid har varit. Jag lyssnar väldigt gärna på andras känslor, men, nej till att berätta något som är privat för mig.

Så nu tar jag detta steg och ska berätta hur det egentligen står till för mig. Det känns även rätt att berätta det i bloggen, för det är här jag ska få skriva av mig. Jag vill skriva, jag tror det blir bättre, det måste bli bättre.

Jag får ångest när jag tänker på att sova, jag får ångest när jag ska sova, jag får ångest för att jag inte sover, jag får ångest när jag tänker på sängen.

Jag delar in min ångest i olika grader av ångest, som man kan dela in smärta. Den värsta ångesten som jag kan uppleva är den ångest jag känner när det är dags för tandläkaren. Den ångesten leder till tårar.

Igår natt, då jag än en gång låg vaken i min säng och funderade på livet, ångesten kom krypande och plötsligt infann den sig i min kropp. Igår natt är det den värsta ångesten jag känt pga att jag inte sover. Det var väldigt nära tandläkarångesten.

Tårar, check.

Jag vaknade upp ”imorse” och tänkte tanken: jag måste göra något, jag måste komma ur denna evighetscykeln. Jag är så fruktansvärt trött på att vara så trött hela tiden. Det är frustrerande att inte få någon sömn när du är trött.

Idag ringde jag åt mamma, så förhoppningsvis får jag en läkartid tills nästa gång jag åker hem.

Det har varit en så värdelös dag idag, jag har varit trött, jag har haft huvudvärk, jag har ångest för att snart är det dags att sova igen. Det känns som om jag håller på att utveckla en fobi för att sova och jag kan inte göra något för att stoppa det.

Nu ska jag vara helt ärlig och säga: jag är så psykologiskt sliten och trött just nu. Och brist på sömn speglar i allt jag gör, jag är alltid trött och jag vill bara sova.

Men ser ni mig, och frågar hur det går, tänker jag ta på mig masken och säga att allt går bra. Jag hoppas bara att det går att göra något åt detta och att jag får hjälp, nu när jag frågar efter hjälp.

Tack för att jag fick skriva detta.