28 o 29 o 30 o 31/52

Lade igång ett The Originals avsnitt så nu har jag tid att sammanfatta de fyra senaste träningsveckorna. Eftersom det är operation imorgon blir det någon vecka totalvila från träningen, och därför kan jag redan nu skriva denna vecka. På tal om The Originals, fattar inte riktigt hur jag kunnat lämna så många avsnitt osedda, Klaus är ju världshistoriens bästa (evil) tv-karaktär, punkt.

Juli har varit ett steg neråt från juni, jag har vilat när jag velat och har inte känt någon stress eller panik över att inte träna. Oftast har vilodagarna blivit på helgerna, pga tidsbrist och trötthet, skönt så. Nu ska jag vila, åtminstone en vecka och sedan nya tag.

28/52
Måndag: gym 1h45min (ben)
Tisdag: fotboll 1h30min + gym 1h (mage)
Onsdag: gym 1h30min (axlar+rygg)
Torsdag: pw 6,5km 65min
Fredag: gym 1h30min (armar+bröst)
Lördag-söndag: vila

29/52
Måndag: gym 1h30min (axlar+rygg)
Tisdag: gym 1h30min + 1h15min (armar, bröst + hela kroppen)
Onsdag: gym 1h30min (ben)
Torsdag: gym 1h30min (mage)
Fredag: länk 5km 37min (tungt)
Lördag-söndag: vila

30/52 villaveckan
Måndag: gym 1h15min (axlar+rygg)
Tisdag: simning 500+500m
Onsdag: vila
Torsdag: gym 1h15min
Fredag-lördag: vila
Söndag: gym 2h (rygg+axlar+bänkpress)

31/52
Måndag: gym 1h30min (armar)
Tisdag: gym 1h15min (mage) + 10xbackintervaller vid gräven
Onsdag: gym 1h15min (axlar+rygg)
Torsdag: gym 1h30min (ben)
Fredag-söndag: vila

Hej och hå liksom.

Annonser

Ojdå

Här på bloggen har det inte hänt mycket på de senaste tre (!) veckorna. Jag har inte medvetet tagit någon paus, det har bara blivit så. En vecka äskade det nästan hela veckan och jag vågade inte ha i datorn så väldigt mycket, en vecka har jag spenderat i värmen och i vattnet vid villan. Den tredje veckan vet jag inte riktigt vad jag har hållit på med. Men tiden den har gått hur som helst.

Veckan vid villan var riktigt välbehövlig och underbar. Vattnet blev till och med varmt där ute halvvägs till Sverige. Så varmt så jag en dag simmade 1 km, uppdelad i två turer. Konstaterade (igen) att simning är en bra träningsform. Första dagarna i +30 gick förvånansvärt bra, eftersom jag kunde hoppa i havet när det blev för varmt. Men dag fyra eller fem fick jag nog, då räckte det, då hade det gärna blivit lite svalare. Nu ryktas det att ”riktig” värme är på väg hit nästa vecka, som om det inte skulle räcka.

Snart påbörjas mitt sista dygn med glasögon, förhoppningsvis. Jag väntar mig ännu att de ska neka mig i sista stund, eller att något ska gå snett. Men alla som vill kan ju hålla sina tummar
och tår på fredag, så kanske allt går bra, 9.30 är tiden. Jag har inte varit speciellt nervös hittills, nervositeten kom först nu. Mest över att de ska säga tyvärr, åk hem igen, du har typ starr eller liknande. Äääääk, nämen det ska väl gå bra?

Något annat nytt? Jag har en iPhone!

Sommar

Åååååh, jag blir så deprimerad och ledsen och besviken och allting negativt när jag läser om alla som gör underbara saker när det är vackert väder. Själv sitter jag inomhus med AC på och tycker synd om mig själv. Dubbeltycker synd om mig själv. Hur jag än försöker så kan jag verkligen inte vara ute i juli (på dagarna). Varenda år samma sak. Varenda år glömmer jag bort att jag inte klarar av det. Och varje juli blir jag lika besviken.

Jag tål inte julisolen och jag tål inte bromsarna (som kommer i juli). Jag har hydrocortisonerat hela halva mig och även det är en orsak till varför jag inte kan vara i solen. Men varför ska jag ha dåligt samvete för att jag sitter inne? Jag kan ju verkligen inte spendera tid utomhus. Bara det att åka in till stan, via apoteket och butiken, idag var en pina. Det var varmt, äckligt, insekterna var överallt, ögona kliade, benen värkte osv osv. Huvudvärken kom smygande, ja, ni fattar. Jag verkligen ogillar varma dagar. Det skulle räcka så bra med 20 grader.

Om folk får klaga på vintern, så får jag banne mig klaga på sommaren (trots att jag får dåligt samvete). Hälsningar från hon som tydligen är allergisk mot juli. Kivat.

27/52

Det skulle vara så skönt att vara utomhus just nu, i solen och i värmen. Men de där förbannade djuren (bromsarna) ska ställa till allting. Bromsarna får gärna finnas, bara de inte skulle gilla mig så väldigt mycket. Eller låt oss säga, bara jag inte skulle reagera så överdrivet mycket på deras bett. Nu sitter jag då, dagen efter femtielva bromsbett, med halva underbenet uppsvällt, värkande, svidande och kliande. Varje bett har svällt upp till en golfboll och jag hatar sommaren mer och mer.

Är det inte det ena så är det det andra. Vred axeln på något konstigt sätt för lite över två veckor sen i en övning när jag tränade magen. Har under de två veckorna använt ice power och lyft försiktigt. Igår var det första dagen axeln kändes ok och jag kunde köra fullt ut i gymmet. Svettades som aldrig förr och avslutade passet med 15x15s intervaller på löpbandet. Efteråt gick jag på löpbandet och lyckades stiga fel med vänster fot och falla av löpbandet samtidigt som jag slog i insidan av högra foten på vänstra sidan av maskinen (?), hur nu det är möjligt. Idag är båda fötterna svullna och värkande, men fungerande. Passar bra in i resten av jag som sväller upp av det ena och det andra.

Nå iallafall, förra veckans träning. Några dagar för sent.

Måndag: Gym 1h30min (ben)
Tisdag: Gym 1h30min (mage)
Onsdag: Gym 1h15min (axlar+rygg)
Torsdag: Backträning + stretch ca 1h
Fredag: Gym 1h15min (armar + bröst)
Lördag: vila
Söndag: vila

Skönt med två helt vilodagar. Lördag på grund av tidsbrist och söndag på grund av ”trötthet”. Nå, rolig helg iallafall. Nu fullt ös några veckor till innan det blir ögonoperation och lite längre vila.

OMG

ALLTSÅ! OMG!! Jag surfade runt på imdb.com idag, för att hitta inspiration för nya filmer. Kollade runt lite på skådespelare jag gillar och tillade en del filmer i min watchlist (för övrigt en väldigt bra uppfinning på hemsidan).

Samtidigt slökollade jag på Malcolm in the Middle, där Hayden Panettiere är med i några avsnitt. Började självklart tänka på superba tv-serien Heroes, där hennes kompis i första säsongen spelas av ögonfranskillen Thomas Dekker. Därifrån vidare till filmen Plush (jättebra film). Och från den filmen till Cam Gigandet!

Kollade upp lite vad han har sysselsatt sig med de senaste åren och märker herregud att han är med i en helt ny tv-serie! Det har ännu endast kommit ett avsnitt av serien, så det passade bra in i mitt schema. Reckless (US) heter serien och handlar om advokater och lite skandaler inom polisstyrkan. Mer uppfattade jag inte, jag stirrade bara på Cam Gigandet. camgigandet3Han måste vara Guds gåva till världen. Iallafall till den delen av världen som gillar män, och speciellt till de som gillar lite bad boy-stilen. I varje film han har spelat (som jag har sett) har han spelat lite av den elaka typen (undantagsvis Plush). Jag menar Twilight, Never Back Down osv. Och han passar lite till den rollen. Men i denna tv-serien verkar han vara god, iallafall hittills. Väntar med spänning på flera avsnitt, för första avsnittet var riktigt bra. Tills det ska jag ta och googla lite bilder på skönheten. Hans ögon, jisses.camgigandet

 

Jo, tack bra

”Jo, tack bra”
”He mårar å på”
”Helt bra”

Dagligen blir vi frågade om hur vi mår och hur vårt liv går. Väldigt få av oss är ärliga med de som frågar, väldigt få av oss är ärliga mot oss själva. Vi intalar oss själva att vi mår bra, eller att vi iallafall gör det bästa av situationen.

Det finns i vår medfödda mentalitet att inte ge upp, att inte visa oss svaga, att inte bekymra andra med våra problem. Men jag vill påstå att ge upp är inte alltid det värsta som kan hända. Genom att ge upp, finns det möjlighet att starta om och bli bättre. Jag pratar om egen erfarenhet, när jag äntligen släppte kontrollen, gav mig möjligheten att ge upp, kände jag att jag kunde bli bättre. Jag kunde må bättre och jag kunde bygga upp mig själv från början till en sådan person jag ville bli och en sådan person jag ville vara.

Hur är det så svårt att berätta åt människor hur vi egentligen mår? Vi vill inte bekymra andra med våra problem, har jag redan kommit fram till. Vi tror att de som frågar egentligen inte bryr sig, de bara frågar av artighet. Men också känslan att vi vill berätta, men det känns inte rätt, rätt människor eller rätt tillfälle.

Det tog länge, väldigt länge för mig att våga svara ärligt när någon frågade hur jag mår. Innan jag bröt ihop, gav upp och började om kan jag påstå att jag aldrig någonsin svarade ärligt på den frågan. Det var hösten 2012. Det är nu först på våren som jag vågat svara ärligt, vågat berätta och förväntat mig att människor faktiskt bryr sig när de frågar, även människor jag inte känner så bra.

För tillfället mår jag faktiskt bra, men jag kan må bättre. Jag vill aldrig mera må som jag mådde 2011-2013, jag vill inte att någon ska må så dåligt, psykiskt eller fysiskt. Idag vet jag bättre och jag undviker överdriven stress, jag prioriterar sömnen och hälsan. Utan sömn, fungerar inte vardagliga livet, med god hälsa kan även psykiska hälsan förbättras. Två år att mitt liv försvann i en dimma, två år av total nedstämdhet, trötthet, orkeslöshet och fullkomlig nollställning.

Idag 2014 är jag lyckligare än någonsin, jag har hittat balansen i livet och välkomnar den nyttiga stressen med öppna armar. Övrig stress vill jag inte veta ordet av.

Ett väldigt långt och personligt inlägg om att våga vara ärlig och min resa inom det psykiska. Ett sista tips till er alla, berätta åt någon hur du mår, det blir direkt mycket bättre. När det vänt till det bättre är det mycket lättare att bli ännu bättre. Tack för att jag får berätta en del av mig till er. Peace out!

En helt vanlig tisdag

Hörni, damer och herrar, nu har det hänt igen. Varje gång det händer blir jag lika förvånad. Idag, en helt vanligt tisdag den första juli har jag fixat middag åt mig själv. Förutom förvånad känner jag mig också lite stolt, eftersom det faktiskt händer så sällan.

De maträtter jag kan fixa är typ makaronilåda och risgrynsgröt. Samt koka och steka ägg. Eller, jag kan väl koka mat, om jag följer ett recept, med det jag med säkerhet faktiskt kan koka är just makaronilåda och risgrynsgröt. Steka maletkött är jag också ganska duktig på. Men allt som gäller något mer än enkel stekning eller enkelt in i ugnen är jag ingen höjdare på. Aldrig varit, kommer antagligen aldrig att blir. Det intresserar helt enkelt inte, och jag lägger hellre energi på sådant som intresserar. På något som de som gillar matlagning inte skulle lägga energi på. Alla är vi olika och alla har vi olika intressen.

Och med matlagning menar jag förstås sådant som görs av råvaror, inget färdigskräp som värms i ugn eller micro. För jag har trots allt bott borta hemifrån fyra år, varav första året helt själv och jag har ju överlevt.

Nå, iallafall, idag i butiken tänkte jag att nu var det dags. Var väldigt snål på koskenlaskija och tänkte att jag kunde fixa maletköttbiffar med sådan ost i mitten. Problemet är dock att jag inte kunde något recept och jag hade ingen telefon med så jag kunde googla, dessutom visste jag inte vilka ingredienser vi hade hemma färdigt. Nå, sagt och gjort, jag köpte det jag trodde skulle i, men glömde förstås en ganska viktig ingrediens så jag fick åka tillbaka till stan och butiken. (Valde en annan butik så det inte skulle se så pinsamt ut)

Fixade och donade med biffar, potatis och sås och det blev ju faktiskt helt ätligt. Men jag vill ju inte påstå att det var det godaste jag ätit. Men nami nami, jag tänker nog äta det flera gånger. Det är väl som allt annat, för att bli bra på något måste man öva, speciellt om man inte har någon medfödd talang. Men som sagt, det intresserar inte det minsta, men äta bör man.

Här på slutet tänkte jag tipsa om att Under the Dome har börjat igen, den andra säsongen. Jisses, jeesus, Amalia och alla hennes vänner, det blev ett pang bom pang början på den nya säsongen och jag satt och gapade en stund efter den sista scenen och ville skrika rakt ut NEEEEEJJJ!! Men, så får jag påminna mig själv om att det är en tv-serie, det är inte riktiga livet, det blir bra.