Midnattssvammel

När klockan började närma sig tio ikväll kände jag mig lite trött, jag började då tänka efter varför jag är så trött just den tiden just idag. Jag behövde inte söka länge i mitt överfulla huvud innan jag kom på varför. Jag sov bara 6 timmar inatt. Det var alldeles för lite, men jag hade inga andra val. Jag somnade först efter tre och klockan ringde 9.15. Jag skulle på föreläsning, var taggad och positiv. Jag hade handen på dörren och magen krampade ihop.

Så jag bestämde mig för att stanna hemma. Jag ville inte sitta hela föreläsningen med kramp i magen. Samtidigt bestämde jag mig för att vara vaken resten av dagen. Jag vet inte ens varför kramperna kom, jag kan inte ens komma ihåg när jag senast hade en likadan magkramp. För något år sen var det veckovis om inte dagligen, men då nollställde jag hela min kost och åt rent/okryddat/hemlagat/laktosfritt/glutenfritt i några månader.

Efter den nollställningen har jag kunnat äta som normalt, om möjligt väljer jag laktosfritt och om möjligt väljer jag ris istället för pasta. Men jag har inte varit tvungen att välja bort något. Och jag har fått må bra i min mage.

Tills idag.

Men inte kommer jag på något ovanligt konstigt som jag skulle ha reagerat på. Det är ju så konstigt med magen, man vet ju aldrig hur länge det tar för magen att reagera på något. Börjar den krampa för det jag åt nu eller igår eller en vecka sen eller en månad sen.

Ibland funderar jag varför det aldrig får går bra? Murphys lag antar jag.

Eurovision Song Contest

Det börjar närma sig Eurovision Song Contest och igen en gång vill jag påpeka att jag är en nörd inom det sammanhanget. Jag har lyssnat igenom alla bidrag, jag har ett par favoriter, men jag vill fundera en stund innan jag slutgiltigt uttalar mig om vem som vinner och vem jag vill att ska vinna. Istället tänkte jag bjuda på top 11 (eftersom jag inte kunde välja bort en) av Eurovision Song Contest-låtar genom tiderna. Och genom tiderna innebär i detta fall antagligen från 2000 och framåt, då jag verkligen började titta och ha egna favoriter. Men misströsta er inte, det kommer en ”gammal” goding först.

Arvingarna – Eloise (Sverige, 1993)

Marco Mengoni – L’essenziale (Italien, 2013)

Yohanna – Is It True (Island, 2009)

Regina – Bistra Voda (Bosnien och Hercegovina, 2009)

Ruslana – Wild Dances (Ukraina, 2004)

Gréta Salóme & Jónsi – Never Forget (Island, 2012)

Il Volo – Grande Amore (Italien, 2015)

Ott Lepland – Kuula (Estland, 2o12)

The Olsen Brothers – Fly on the wings of love (Danmark, 2000)

Loreen – Euphoria (Sverige, 2012)

Alexander Rybak – Fairytale (Norge, 2009)

2009 och 2012 var ganska fantastiska år, och ifall du ska få mig att gilla din låt ska den vara från Italien, Island eller Sverige. Det kan vi komma fram till efter dessa fantastiska elva bidrag.

Dan före dan

Imorgon är det då äntligen dags för att lyssna på lite livemusik. Denna gång känner jag dock inte lika stor stress och panik för själva upplevelsen. Jag har ju grunden, jag vet hur han låter, jag vet vilken känsla jag har när jag hör hans musik. Men jag känner ingen stress att åka till Helsingfors flera timmar i förtid för att få en semibra plats i mitten av klungan. Dessutom är jag inte säker om jag kommer att hinna se hela showen, utan måste lämna Hartwall senast 22.30 för att hinna med bussen till Åbo.

Jaa, alltså, det är den här typen jag pratar om.

Det blir tredje gången jag ser honom live och det är så värt det. Ensam förstås, det spelar ingen roll eftersom jag inte ser något problem med att vara ensam. Det är egentid och jag tycker om egentid.

En kärleksförklaring

En helt vanlig kärleksförklaring. Till en sport. Till en förening. Till människor.

Jag kan inte ens förklara hur mycket amerikansk fotboll har betytt för mig de senaste åren. När jag var ner i min djupaste dal, då var jefu (som vi så fint kallar det) det enda som tog mig upp ur sängen och ut genom dörren.

Tyvärr fick vi inte ihop ett damlag detta år. Och tyvärr gick det inte som vi hade planerat för herrarna. Men jag känner glädje i kroppen när jag ser en match. När halvskadade spelare fortsätter att kämpa, där majoriteten av andra människor hade gett upp.

Det fantastiska med denna sport är att den faktiskt passar allihopa. Det enda som krävs är ett litet intresse från din sida. Jag hade ett minimalt intresse när jag började, kände att det vore en rolig grej att testa. Och det är bland det roligaste jag någonsin har testat på. Som skrivet passar sporten till alla. Stor eller liten, det spelar ingen roll. Du behöver inte ens ha ett bollsinne, det finns positioner som inte rör bollen en enda gång under en match.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Jag vill bara klappa 20-åriga jag på axeln och säga duktigt jobbat att du vågade dig till den där grusplanen den där regniga höstdagen. Och tack jefu för att du fanns och höll mig vid mina sinnens fulla bruk de där åren när det var som värst.

1-DSC_5688

Måndag

Så kom den fruktade måndagen, även den massiva inlämningsuppgiften kom per mejl under dagen. Det är väl bara att ta sig tid och böra på. Det är så mycket lättare sagt än gjort. Men jag har iallafall påbörjat och sökt efter böcker, böcker som jag inte hittade i ÅA:s bibliotek. Får väl försöka på stadsbiblioteket istället.

Denna dag har visat hur mycket inställning kan påverka humöret. Från att jag vaknade har jag känt måndagsångesten och det är enbart eftersom jag förväntande mig den. Jag har inte haft eller gjort något denna måndag som egentligen skulle kunna ge ångest specifik för måndagar. Nästa söndag måste jag tänka bättre, oavsett vad jag tycker om helgen. Nu känner jag bara att jag behöver helg snabbt och då vill jag vila upp mig.

Jag vill ha en eller ett par dagar då jag inte behöver tänka på sommarjobb, pengar, flytt, skolarbeten eller kandin. Är det månne 25-årskrisen som är på kommande. Det ryktas att det är en sådan ålder jag kommer upp till om en månad.

Det är iallafall viktigt med ljusglimtar i sin vardag och något att se fram emot. 21.4 är min ljusglimt i vardagen. Adam Lambert i Helsingfors. På tal om att känna sig ensam mot världen.

Nej nej nej

Jag fick en minikris idag runt niotiden och konstaterade att jag inte är redo att avsluta denna helg. Jag har knappt haft helg och måndagen hägrar om tio minuter. Nej, nej, nej. Helgen är till för att vila upp sig och jag har absolut inte gjort det. Varit på kurs fredag-lördag i Vasa och åkt tåg lite hit och dit där emellan. Som tur var kursen väldigt intressant, för annars hade jag nog inte orkat.

Jag vill verkligen inte ha måndag redan nu. Det är väldigt sällan jag har upplevt måndagsångest, men nu mina damer och herrar, nu slog den till ordentligt. Och det har inte ens blivit måndag ännu.

Dessutom har jag inte så mycket skola/föreläsning denna vecka, men istället väldigt mycket arbeten som ska göras. Jag väntar fortfarande på uppgifter till en kurs som jag ska utföra själv, när de kommer blir det mycket. Nu är det bara mycket minus två. Jag borde lyckas ta mig till Vasa tur-retur på torsdag för en sista gång. Som tur kör Onnibus för tillfället och jag kan åka dit och hem nästan på samma dag. Tillbaka startar bussen 2.45 på natten. Som tur är jag som alla vet en renodlad nattmänniska.

Ähh, måste  väl bara acceptera att måndagen är på kommande och att det blir stressiga kommande veckor. Bläh.

Stressed Out

”I was told when I get older all my fears would shrink,
But now I’m insecure and I care what people think”.

”Wish we could turn back time, to the good ol’ days,
When our momma sang us to sleep but now we’re stressed out.”