Preparing for a week of madness

Denna kära söndag har jag frivilligt valt att stiga upp 5.15 för att hjälpa ÖN att invertera en butik här i Åbo. Jag tackar alla gudar som finns att det just idag blev vintertid, vilket resulterade i att mina tre timmar sömn blev till fyra. Jag är ju inte den bäste på att somna när det verkligen krävs. Som tur så fungerar jag relativt bra med lite sömn, eftersom jag är så van att det är så det fungerar. Men visst var det skönt att ta en powernap (på två timmar) efter sju timmars räknande och skannande.

Förhoppningsvis leder detta till att jag somnar duktigt nu ikväll. För nästa vecka är inget att skämta om.

Intensivkurs kallas det. En kurs på 5 sp. Varje dag 9-17. Jag har inte haft sådan mängd skola sen gulisåret, så jag vet inte riktigt hur jag kommer att reagera. Men det är väl bara att bita ihop och försöka ta sig igenom det, som man tar sig igenom allt annat.

Förutom detta har jag även en deadline på kommande, och jag kan inte påstå att jag har gjort så mycket på den. Printat ut artiklar, typ det. Så om ni vill ha kontakt med mig nästa vecka, så kan det vara att det inte riktigt lyckas. Tror det är bäst att stänga ner diverse sociala medier.. Om det är möjligt.

Annonser

Att känna sig rädd

Under mina x-antal år här i Åbo har jag aldrig känt mig rädd när jag gått utomhus. Kanske har jag haft turen att få vara säker, eller så har jag bara varit dum och jag borde ha känt mig rädd. Men nu kom då första gången jag kände ängslighet av att gå på Åbos gator. Den dagen då jag kollade en extra gång över axeln för att försäkra mig om att jag fick vara ifred.

Och det var mitt på ljusa dagen.

Dessa förbannade clowner förstör min vardag. För tillfället skulle jag inte vistas utomhus när det blivit mörkt. Inte när jag under dygnets ljusa timmar känner rädsla. Jag vet inte ens om de har kommit till Åbo, men jag har ju läst om andra ställen i Finland, och jag tycker det är close enough.

Alla mina rädslor/fobier har en början och jag kan berätta varje rädslas ursprung. Exakt vad som hände den dagen för att den vardagliga saken skulle utvecklas till en rädsla och i en del fall till fobier.

Min rädsla för clowner började en helt vanlig dag när jag gick på en cirkusföreställning. Under clownernas program ville de ha upp en person och gick rakt fram till mig. Från tidigare hade jag scenskräck och rädsla av att bli utpekad i en grupp. Det skulle ha varit helt okej om clownen efter ett nej gått vidare till nästa. Men han/hon gav inte upp och försökte få mig med som ”frivillig”, i stil med att alla vill ju med i programmet. Skräcken, paniken och gråten kom och det som skulle bli en rolig dag på cirkus, blev en livslång rädsla där jag undviker clowner.

Det som är tur är att detta inte är någon fullbordad fobi. Jag kan under kontrollerade förhållanden se på clowner och infinna mig i samma rum. Men en situation där de plötsligt skulle dyka upp, så vet jag inte hur jag skulle reagera.

Jag vet ju att dessa rädslor är helt onödiga och det är inte något man borde vara rädd för. Men genom att ha dessa ”löjliga” rädslor och fobier, så skulle jag aldrig kunna göra narr av någon annans rädslor. För rädslor behöver inte vara logiska.

Nu får vi bara hoppas att clownerna håller sig borta från Åbos centrum. För någon hjärtattack vill jag inte ha.

Glädje och sorg

Alla dessa känslor som bor inombords. Under bilresan till Åbo igår loggade jag in på MinPlan för att kolla den kommande läsordningen. För att mötas av meddelande för inlagda studiepoäng. Min glädje kände ingen gräns och skulle jag ha varit ensam, så skulle jag garanterat ha fällt en eller två glädjetårar. Som jag har kämpat, läst, fokuserat, känt mig värdelös, varit uppgiven. Men så plötsligt finns det 6 studiepoäng inlagda och ett stort steg närmare examen. Glädje och ren lycka.

Det bästa med allt. Jag behöver inte tänka på den kursen mera.

Jag har avslutat denna dag genom att titta på första avsnittet av Så mycket bättre. Det är galet hur bra programidé den serien är. Och jag är så glad att jag lyckas se den. Så på tal om känslor, så visades glädjen igår och idag fick den andra sidan visa sig.

Glädje och sorg, hand i hand.

Bäst just nu

”On ollu aikoi ja juttui mieles et oon halunnu vaa nukkuu. Se on tuttuu monelle meist nostan niille hattuu. Jokaselle joka koittaa selvii vaikka sattuu.”

Jag hatar/älskar

Äckligaste maten: Ärtsoppa är det sista jag skulle äta. Det är inte gott, det ser inte gott ut, det luktar inte gott. Allt med den maträtten är bara blä.

Fika jag tackar nej till: Något som innehåller russin eller gelé.

Hatväder: När det kommit en hel del snö och det börjar regna, alternativt när det regnar i december/januari. Det värsta vädret som finns.

TV-program jag aldrig skulle titta på: Ska jag vara helt ärligt så ser jag ju på det mesta om det inte finns annat att göra. Så kan inte riktigt nämna något program jag aldrig skulle titta på, men jag kan nämna program jag ogärna skulle titta på. Eller, ett (barn)tv-program jag aldrig skulle så på är Arthur. Jag får rysningar bara jag ser figuren eller hör sången. Som nu. Vet inte ens varför, jag har bara någon konstig rädsla för programmet.

Då tappar jag humöret helt och hållet: Då folk gör obehagliga omkörningar med bil (när man kör enligt hastighet). Du har knappast så bråttom så du behöver riskera livet på flera människor. Småsaker som jag tappar humöret på är när människor säger magnetröntgen eller andra enkla faktafel. T.ex. klassiska ”Shoot for the Moon. Even if you miss, you’ll land among the stars”. NEJ.

Sämsta musiken: Fast jag älskar Eurovision så kan det finnas riktig dålig musik där. (För att inte förolämpa alldeles för många människor)

Värsta tiden på dygnet: Morgon. För jag är ingen morgonmänniska och varje gång väckarklockan ringer så är det ett misstag. Och då har jag ett okej morgonhumör.

Mitt sämsta humör: När jag har en dålig dag och bestämmer mig för att vara för envis.

Sämsta grejen jag äger: Min printer, vore bra ifall jag hade den att fungera. Men den har varit utan färg i flera år och jag har inte fått den att fungera med min dator (som jag köpte för fyra år sen).

Värsta personlighetsdragen: Människor som är 25 men beter sig som om de vore 5. Tidsoptimister. När någon dissar något de inte har någon aning om.

Men för att inte avsluta på en negativ sida, så vänder jag på listan och listar de goda sakerna.

Godaste maten: Lax med potatismos. Enkelt.

Fika jag tackar ja till: Ett säkert kort är något med choklad i. Det går aldrig fel.

Älskväder: Snö och kyla. Jepp, jag är den personen.

TV-program jag skulle titta på: Typ allt. Men just nu blir jag gladast av Grey´s Anatomy, How to Get Away With Murder och Shameless.

Då får upp mitt humör: Djur, speciellt de tre vännerna hemma i Jutas.

Bästa musiken: Jag lyssnar på det mesta som är nytt som kommer ut. Så just nu är bästa musiken Mikael Gabriel och hans låtar från Vain Elämää. Annars är ju Adam Lambert ett säkert kort.

Bästa tiden på dygnet: Då du är klar med något skolarbete och slänger dig raklång i sängen. Alternativt en halvtimme efter träning.

Mitt bästa humör: När jag har på eget initiativ bestämt mig för att göra något.

Bästa grejen jag äger: Min pläd, min ring och min sovmaskin. Kan inte välja en.

Bästa personlighetsdragen: Snällhet. Pålitlighet.

Inte den vassaste kniven i lådan

Jag är inte den vassaste kniven i lådan för tillfället. Det var en sådan natt inatt. Sista gången jag kollade på klockan visade den 7.34. Och för att inte förstöra dagen så jättemycket tvingade jag mig att vakna fem timmar senare. Lite nu som då kommer ju dessa nätter och just nu är jag bara glad att det är söndag idag.

Så här sitter jag nu då, gäspar varannan minut och sneglar längtande på sängen. Men jag måste hålla mig vaken. Det enda jag har i mitt huvud just nu är att jag måste till skolan och printa ut ett par papper. Som jag förstås glömde att printa när jag printade tusen andra saker i fredags.

När minnet sviker. Kände mig så tom efter tenten att jag bara ville hem så snabbt som möjligt. Men var tvungen att hitta x-antal artiklar för nästa skolarbete (ironin i att jag ska skriva ett 20-sidors arbete om insomnia). När en sak är klar, så finns det en hög med annat att göra. Roligt liv.

Ska försöka ta en rask promenad till skolan nu så småningom. Det är ju inte långt. Men när tröttheten är din vän och fiende känns det omänskligt långt. Kanske lite frisk luft kan hjälpa min hjärna.

Och alla håller alla tummar och tår att natten spenderas i drömmarnas land. Imorgon ny vecka och nya möjligheter.

imagesOldie but a goldie.

I don’t even know 

Det är lite smått roligt att kolla på min stegräknare från dag till dag och konstatera att en dag kan den ha långt över 10 000 steg och en dag kan den ha knappa 500 steg. Vilken av dessa dagar satt jag inomhus och läste på tent? In my defense så hade jag den på laddning ett par timmar mitt på dagen, men inte rörde jag mig så långt från böckerna under de timmarna. 

Som tur finns det ännu en dag kvar att läsa, för här behöver det nötas lite till. Det känns som om jag kan det och jag vet att jag kan det, men mitt självförtroende och min självkänsla inför detta ämne är på botten. Jag får helt enkelt inte det teoretiska ner på papper. Och sen kommer paniken och ångesten. Så om ni vill få tag på mig imorgon, sitter jag antagligen hemma och läser. 

I mina pauser jag valt att ta har jag ”internetshoppat” (tänkte skriva för hela slanten, men det stämmer ju inte riktigt). Jag har kollat runt på diverse nätbutiker och lagt varor, kläder och skor alltså, i kundvagnen. För att sen sucka djupt och klicka bort fliken från datorn. Det stillar mitt behov för nya kläder, för en stund. Samtidigt vet jag ju att jag inte behöver ha nya saker. Eller. Ja, försöker intala mig själv det. Jag behöver ha, jag måste ha och jag vill ha. Viktigt att ha någon koll på dessa. 

Det närmar sig veckoslut också, har absolut inga andra planer än att brodera klart (börjar närma sig ”slutet”) och ta mig utanför lägenheten ett par gånger. Så att sådant. 

Tisdagsångest

Det är väl ingen nyhet att jag är helt okej med att vara ensam. Främst för att allt som har med att vara social känns så onaturligt. Att småprata och uppehålla en konversation känns för mig så otroligt konstigt. Samtidigt bryr jag mig inte om tystnaden som uppstår mellan två personer som inte har något att säga varandra.

Jag brukar kalla mig selektivt social (vet inte ens om det är en term), där jag själv väljer om jag är social eller inte. Ser du mig på gatan och jag tittar ner i marken och undviker att hälsa är det inte för att jag dissar dig. Det är bara det att en del dagar är min energi på mitt sociala konto på minus och jag kan inte prata med någon eller något. Jag måste då få titta i marken och undvika all mänsklig kontakt.

Jag är avundsjuk på de som är sociala och kan prata med vem som helst, när som helst, utan att känna en tryckande ångest. Jag är avundsjuk på de som inte behöver planera på förhand vad han eller hon ska fråga eller prata om. För att inte tala om när det är dags för föredrag. Det blir inte bättre med tiden, det blir bara värre för varje gång jag håller ett föredrag.

Så tänker jag på en helt vanlig tisdag. Ångest ångest ångest.