Sommaren som aldrig kom

Och sommaren som aldrig kom är nu över. Jag är nu tillbaka i Åbo, känslan som uppstod när jag fick den första skymten av domkyrkan går inte att förklara. Hur går det att gilla en stad så här mycket? Trots att jag innerst inne är en glesbygdsmänniska. Jag kom hit redan igår, men kan inte påstå att flytten var så värst dramatisk. Jag har ju nämligen gjort det några gånger. Mest har jag bara hunnit sova och fixa till lägenheten efter tre månader av tomhet. Imorgon och hela nästa vecka har jag ganska mycket jag ska ha gjort och saker jag tänkt göra. Men verkligen skönt att vara hemma igen.

Hur ska man sammanfatta denna sommar då? Om jag hade varit ledig hade jag tyckt att vädret var väldigt dåligt. Nu har jag jobbat hela sommaren, och då har vädret bara varit medel till dåligt. Jag hade verkligen inte önskat att sitta i en bil sju timmar om dagen om det hade varit +30 på utsidan. Räknade ut att jag kört ungefär 7800 km i sommar, och då bara i jobbet. Jag har också hört Despacito i medeltal två gånger per dag, trots att jag har lyssnat på samma radiokanal. Jag har verkligen lärt mig att ta (obefogad) kritik och fått förståelse för ett yrke som kritiseras omänskligt mycket.

Jag har besökt villan två gånger under sommaren, midsommar och villaavslutning, hade gärna åkt dit oftare, men det passade aldrig riktigt. Jag har umgåtts med vänner så mycket som möjligt och besökt den lokala baren lite väl många gånger. Jag har tränat mycket, länkat som mest 2 timmar i ett sträck, sprungit 10 km i terräng och backar, haft backträning en gång i veckan, jag har sprungit två (2!!) coopertest (något jag lovade mig själv efter skolåren att aldrig springa igen), samt gymmat. Jag har haft feber, gått på ishockey, varit funktionär på fälttävlan och bevittnat en vigsel och en bröllopsfest.

Trots relativt lite program så har tre månader gått relativt snabbt. Det enda jag har saknat är en resa, men för att resa krävs både tid och pengar, och nu har jag iallafall det senare. Men min nästa resa får nog vänta tills bättre tider. Eftersom jag börjat jobbet runt 11 på förmiddagen, så har sömnen fungerat smärtfritt hela sommaren. Jag har sovit mellan 8 och 9 timmar per natt, och ändå fått ett par timmar på mig innan jag har åkt iväg till jobbet.

Så med dessa tankar och frysen full med bär (nu råkar jag ju inte ha så stor frys) så ser jag faktiskt fram emot hösten med en konstig energi jag aldrig haft förr.

Annonser

Veckosummering

Det är söndag och en till vecka håller på att avslutas. För första gången på jag vet inte hur länge, tänkte jag skriva ett vanligt inlägg om den gångna veckan. In i veckorna prioriterar jag inte bloggen så värst mycket, och speciellt denna vecka har det varit lite långsamt med det mesta. När jag väl tänker att jag ska öppna datorn, så blir det ”ofta” ett inlägg som jag gått och funderat på en längre stund, inget ”idag har jag gjort detta och sen detta”.

Först och främst har jag varit väldigt trött hela veckan. Jag har funderat och funderat vad det kan bero på. Eftersom jag tycker jag sovit tillräckligt, jag har ätit rätt och jag kan inte se något som skulle ha stört. Men jag har varit ovanligt trött, jag har inte orkat träna och jag har inte orkat duscha håret (tack för torrschampo). Var i gymmet på tisdag och det var tungt, väldigt tungt, men samtidigt tog jag rekord i bänkpress, men det kändes absolut inte bra. Jag var för trött. Det enda jag kom fram till var att jag inte har haft egentid på väldigt länge. Och för mig som introvert tar det väldigt mycket energi att vara bland okända människor, eller människor överlag. Det finns en handfull människor som gör mig mera extrovert och ger mig energi. Men jag kan inte finnas i den bubblan för evigt. Så igår tog jag mig en egendag, eller egentligen idag också.

Igår laddade jag upp med en hel del onyttigheter och kollade först säsong fyra av Degrassi: The Next Class och sen en av mina favoritfilmer The Beach. Det är nånting speciellt med Leonardo DiCaprio. Idag fortsatte jag med att läsa och träna hela halva dagen, samt en favorit i matväg. Jag har cyklat till elljusspåret, sprungit fem km, cyklat via butiken hem, ätit och cyklat en till tur på 18 km. Bara jag och mina tankar, så otroligt skönt, och nu är jag full med ny energi. Nu känner jag mig inte alls trött och jag kommer att vara pigg hela nästa vecka. Det är bra att veta vad man mår bra av och vad som ger en energi, tänk att det bara tog 26 år.

Nästa vecka är sista veckan jag jobbar måndag-fredag. Veckan efter kommer jag vara ledig på tisdagar, vilket gör att jag kommer att kunna göra något speciellt under veckodagar också. Vi är också snart halvvägs genom juli, det var den sommaren. Jag har i princip alla veckoslut planerade fram till september, så vi ses väl 2018 igen.

Drömmen om någonting

Jag har aldrig varit den som har drömt mig bort, men jag har alltid drömt om någonting. Men detta någonting har fått utvecklas tillsammans med hur jag som person har utvecklats. Jag har alltid tänkt att jag ska studera klart och flytta tillbaka till Österbotten. Men ju mer jag har studerat och ju mer jag studerar kommer jag fram till att det inte finns något jobb för mig i Österbotten, inte iallafall i dagsläget, eller inte iallafall inom det jag studerar.

Det är lätt att vara efterklok och skulle jag leva om mitt liv så skulle jag med ganska stor säkerhet ta ett mellanår efter studenten eller åka på ett års utbyte under studietiden. Som sagt är det lätt att vara efterklok, men nu är det bara att utgå från den position jag är i idag och försöka planera livet enligt det.

För tillfället är planen att studera ett år till. Sen har jag en dröm om någonting. Om det är att resa eller om det är att få ett väldigt bra jobb återstår att se. Just nu känns det som om drömmen är att åka på en lite längre resa. Mest för att de senaste åren varit så psykiskt påfrestande. Och jag tror att en resa med mig själv skulle stärka mig.

Men som vanligt kommer den ekonomiska biten vara det som styr. Kan ju inte påstå att jag kommer ha så väldigt mycket pengar i maj nästa år. Men drömma går ju, för det kostar ingenting.

Öppet brev till mig själv

Ett öppet brev till framtidens jag, vare sig det gäller en månad, två år eller 20 år. Jag vill att du ska tänka tillbaka på sommaren 2017 och komma ihåg hur otroligt bra du mådde. Kanske inte fysiskt till 100%, men den mentala biten har du faktiskt under kontroll. Tänk på hur positiv, stöttande och glad du var mot andra människor. Hur du försökte hjälpa de som hade det värre, för när du väl har hjälpt dig själv kan du hjälpa andra.

Glöm för allt i världen inte hur du mådde 2012-2015. Kom ihåg hur du kände dig den där oktoberdagen 2012 när livet rasade samman utan orsak och du bröt ihop. ”Jag är så fruktansvärt trött på att vara så trött hela tiden.” En tanke du hade dagligen under åren då livet var som sämst, under den tid du befann dig i dalen och försökte ta dig upp.

Det fanns några händelser som antagligen räddade dig från den dåliga plats du tänker på. Det hjälpte verkligen att bryta ihop, det var först då du vågade fråga efter hjälp. Dina föräldrar och vänner hjälpte när den traditionella medicinen svek. Du ska även tacka den jefumatchen där du bröt din tumme och blev sjukskriven över sommaren, utan den skadan hade nog ditt mentala aldrig orkat.

Kom därför ihåg hur bra ditt mående var sommaren 2017 och ta inget för givet. Känn igen tecknen, men kom också ihåg att det är helt okej att ha dåliga dagar, det är inget tvång att må bra hundra dagar av hundra. Du känner din kropp och du vet när det håller på att gå dåligt, du vet även hur du ska göra för att bryta den påbörjade cirkeln, för vad du än gör, låt inte den onda cirkeln slutas.

Gör mer av det som gör dig glad. Träna för att du själv vill träna, för att du vet att du mår bra av att träna. Inte för att samhället säger att du ska träna. Kom ihåg att du mår bra av att läsa och av handarbete. Unna dig. Strunta i vad du tror att folk tycker, det är din kropp, ditt liv och din lycka som är prioritet nummer ett.

Slutligen önskar jag att alla skulle få må bra, vara lyckliga och leva livet. Men tyvärr finns det mörker och djupa dalar som dyker upp. Av egen erfarenhet kan jag bara säga att varje svacka är så personlig och sällan hjälper andra människors ord, eftersom du finns så långt nere just då. Men i efterhand är varje gott ord en fantastisk grej som (iallafall) jag minns, tyvärr minns jag även de dåliga orden jag stötte på.

Tack alla som stöttade och var med genom min tunga period. Det tog sin tid, men jag mår så otroligt mycket bättre.

15 favoriter

Såg lite olika bloggare som har listat sina 15 favoritserier. Eftersom serier är bland det bästa som finns och det sällan går en dag utan ett avsnitt av någon serie. Om jag inte ser en ny serie finns det oftast en gammal favorit jag håller på att se på nytt. Dessutom är jag ganska duktig på att multitaska när det gäller serier, jag har ofta på ett avsnitt i bakgrunden när jag gör något annat, bland annat när jag diskar eller handarbetar eller liknande. Men, varsågoda, femton favoriter, antagligen inte riktigt i ordning.

  1. Prison Break. Min ultimata favorit, den klara ettan. Såg serien för cirka sju år sen för första gången och var fast efter det första avsnittet. Nu som då ser jag den igen, speciellt säsong ett. Gissa känslan när en ny säsong kom iår efter några års paus, gissa glädjen när jag inte blev besviken av den nya säsongen.
  2. Grey’s Anatomy. Också en klar favorit. Började inte riktigt från början, eftersom jag var lite för ung för serien när den startade. Men från säsong fyra eller fem har jag följt serien och sett igenom alla avsnitt många gånger. Säsong 14 börjar till hösten och det blir fantastiskt.
  3. Buffy the Vampire Slayer. Den serien är så bra, så jag gjorde ett kursarbete på utvecklingen av karaktärerna mellan säsong ett och sju. Också en serie jag kan se hur många gånger som helst, mest tack vare Buffy och hennes sarkasm.
  4. The O.C. Favoriten från ungdomen. Ser för tillfället igenom serien och är nära slutet av säsong två. Trots att jag inte känner igen mig alls av karaktärerna och miljöerna, så har jag helt enkelt fastnat för serien.
  5. The Handmaid’s Tale. Aldrig förr har jag blivit så berörd av en serie. Varje avsnitt vill jag skrika, gråta och hurra, och varje avsnitt tänker jag på min egen frihet och hur jag tar den för givet. Första säsongen har nyss avslutats och jag väntar på nästa.
  6. This Is Us. Grät ungefär varenda avsnitt under första säsongen. Så sorglig, så bra, så hög igenkänningsfaktor på det mesta.
  7. Kyle XY. Också en favorit från yngre dagar. Tyvärr var inte de senare säsongerna lika bra som första, men första säsongen lyfte verkligen serien.
  8. Full House. Blir alltid lika glad när jag ser ett avsnitt. En sån serie som sändes hela tiden när jag var yngre och när jag kom hem från skolan.
  9. Modern Family. Favoritkomediserien  just nu och även de senaste åren.
  10. The Mentalist. There’s something about Patrick Jane.
  11. Veronica Mars. Även en serie som har en stark sarkastisk karaktär.
  12. Friday Night Lights. Blir helt varm i kroppen när jag tänker på serien.
  13. The Office (US). Sträckkollade serien på rekordtid tror jag och kan se några avsnitt nu och då.
  14. The Vampire Diaries. Måste ha med serien på listan, den har tagit och gett så mycket. Jag skrev tidigare under våren ett inlägg om serien när sista avsnittet kom.
  15. Sunset Beach. Jag har knappast sett alla avsnitt och jag kommer knappast se alla avsnitt. Men det är något med serien som säger att det är en favorit. Jag minns knappt vad som hände, men jag minns att det var intriger och fantastiska avsnitt.

Det var femton. Och mycket svårare än vad jag trodde. Det finns så många bra serier. Några bubblare som tyvärr inte kom med på listan Stranger Things, The Big Bang Theory, Parcs and Recreation, Roswell, American Horror Story, Bates Motel, Gotham, How to Get Away With Murder, Daredevil, Scorpion, Weeds och The 100. Sen är det många serier som ”alla” ser och ”alla” älskar, som jag har försökt se, men aldrig fastnat för, till exempel Game of Thrones (böckerna mycket bättre) och The Walking Dead (såg några säsonger innan jag kom på att det är samma sak varje avsnitt).

You make me wanna listen to music again

Jag gillar Sevendays blogglistor, och att blogga en gång i veckan är väl bättre än ingen gång. Denna vecka handlar listan om musik, trots att jag inte är den största musiknörden så kan jag inte riktigt göra någonting utan musik. Eller egentligen måste jag ha något som spelar när jag till exempel tränar, det kan då vara musik, podcastar eller böcker, men jag är inte den person som känner att jag måste lyssna på musik för att lyssna på musik.

Musik för mig är: Viktigt, men absolut inte liv eller död. Musik hjälper långa dagar bli kortare, långa länksträckor blir kortare. Men helt ärligt ser jag hellre på tv-serier än lyssnar på musik.

Jag lyssnar helst på: Oftast är det ny musik eftersom jag varje år fixar en ny spellista dit jag lägger alla bra nya låtar som kommer under året. På så sätt blir det ny ganska ny musik ganska ofta. Band eller artister som jag väljer att lyssna på är Coldplay, Adam Lambert och Panic! At the Disco.

Den bästa låten att starta morgonen med: Det är väldigt sällan jag lyssnar på musik från morgonen, men just nu skulle jag må väldigt bra av att höra Despacito på morgonen.

Ett instrument jag vill kunna spela: Inte egentligen något. Är inte så musikalisk, har försökt med gitarr, men det fungerar inte för mig, heller lägger jag min energi på något annat.

En musikstil jag inte förstår mig på: Hur jag än försöker har jag ganska svårt för ”skrik-musik”, vad det nu än kallas.

Det här blir årets sommarplåga: Ingen aning, och brukar inte bry mig så mycket heller.

En låt jag kopplar till ett minne: Måns Zelmerlöw – Cara Mia, den första låt jag kom och tänka på, jag cyklade omkull till den låten. Annars har jag inte riktigt någon speciell låt som jag tänker på.

Spellistan som ger mig energi: Har som sagt endast årsspellistor, dit all bra musik får vara. Den listan ger mig helt okej med energi.

Min mest spelade låt någonsin: Enligt Spotify-statistik är denna låt min mest spelade någonsin.

Tätt följt av Coldplay – Hymn For The Weekend och Twenty One Pilots – Stressed Out. De senaste veckorna har jag hört mest på Despacito, Niall Horan – Slow Hands och Samu Haber – Satuprinsessa.

Lördag

Oj hörni, vi är redan inne på andra veckan i juni och vi har fått lite sommarvärme hit i norr också. Jag har jobbat fem dagar på mitt sommarjobb och har fått mycket information och jag hoppas en del har stannat kvar, för nästa vecka ska jag försöka klara mig själv. Jag tycker jobbet passar mig riktigt bra, börjar först elva på dagen och det passar min sömn så otroligt bra. Jag försöker somna klockan ett och vaknar runt nio. Jag har tid och ork att äta frukost, något jag aldrig brukar göra. Jag kan sova längre om jag vill, men jag kan också stiga upp tidigare och träna före jobbet. Det enda negativa med att jobba 11-19 är fredagskvällarna. Hoppas jag får en rutin in och kan jobba lite snabbare och därmed även sluta lite tidigare.

Det är lördagkväll och jag sitter/ligger i soffan och lade just på första avsnittet av The O.C. (en av mina favoritserier från ”ungdomen”), har absolut inga planer på att göra något vettigt alls resten av kvällen. Jag har laddat upp med gårdagens chips och godis och åt vårrullar till middag. Skön och ledig kväll helt enkelt. På tal om O.C. så är det en serie jag kan se hur många gånger som helst, och jag har ingen aning om hur många gånger jag har sett serien, dessutom kan jag nu som då se ett av favoritavsnitten. Även fantastiskt att serien finns på Netflix. Så ni vet var ni hittar mig de närmaste dagarna om jag inte jobbar eller tränar.